Under min vecka som @sweden…

… sammanfattade jag mig själv såhär:

It’s dangerous to go alone – take me with you. Games, meat, art – heeey Macarena!

… var jag typ helt omöjlig i sociala sammanhang.

_sweden_cs

berättade jag om hur det egentligen känns när någon frågar var jag kommer ifrån.

storify

(läs hela raddan av tweets på ”Where are you from originally?” på Storify)

… vilket i sin tur gav mig ett ypperligt tillfälle att förklara intersektionalitet med denna pedagogiska bild.

intersectionality

… spårade jag ur.

_sweden_confetti

… blev mina kompisar desperata efter uppmärksamhet.

_sweden_bitten

… gav jag alla followers mitt käraste smeknamn.

_sweden_kottar

… blev jag hånad av Anonymous.

_sweden_anon

… sa jag precis vad jag tyckte till alla straighta män som vill gå på lesbiska krogar för att skaffa nya kompisar. Att det finns en poäng med vissa separatistiska utrymmen för de som inte tillhör samhällsnormen, du vet.

_sweden_lesbianbars

Du kan läsa alla mina tweets under min vecka som @sweden på Curators of Sweden.

”Men vaddå, har den fittan kvar?” – min monolog för Ligga med P3 om #homoriot

Den här monologen skrev jag för Ligga med P3:s programpunkt om #homoriot för Stockholm Pride 2012. Läs mer om programpunkten på Ligga med P3:s sajt och lyssna på monologen.

– Inte visste jag att du var intresserad av transpersoner. Är du intresserad av transpersoner? Det trodde jag inte om dig.
Hon sa det med ett flin. Ett flin som avslöjade att det där med trans, det blir man ju inte attraherad av om man är lesbisk, för varför ska man bli det när det finns riktiga tjejer istället för tjejer som vill bli killar och killar som vill bli tjejer.

Riktiga tjejer.

– Jag visste inte att den var trans, sa jag.

Vad var det för ett svar? Jag minns inte vad jag menade. Jag minns att det inte spelade någon roll vad jag svarade. För att jag trodde att det var enkelt. Att det skulle räcka med att jag var attraherad av personen och ville veta mer om den, gräva ner mig i personens hjärna och lyssna på vem den var.

– Vaddå, har du träffat en transperson? HAR DU?
– Jag kan tänka mig att vara med en transperson men jag vill ha tacobuffén kvar en trappa ner, om du fattar vad jag menar, HÖHÖHÖ.

Vi skrattade. Fast det inte var något att skratta åt. Det var lätt att skratta men för varje skratt gjorde det bara mer ont inuti. För att vi pratade om en person som jag tyckte om.

– Men vaddå, har den bytt helt?
– Men vaddå, har den fittan kvar?
– Men vaddå, är den en kille eller inte?
– Men vaddå, vad tycker DU om att den inte är en tjej?
– Men vaddå, varför skaffar du inte en RIKTIG tjej?

En “riktig” tjej.

Den där känslan som uppstår när du hamnar i mitten och inte vågar prata med vännerna som vanligtvis förstår och inte heller vågar prata med den du tycker om för att du inte vill verka som en okunnig rövhatt.

För helt plötsligt var det jag som inte förstod, precis som de fördomar jag har haft mot heterosexuella, att de aldrig förstod så det var ingen idé att förklara. Helt plötsligt var jag den som ville ställa dumma frågor, men inte visste vad jag skulle göra av dem. Ville jag utsätta den jag tyckte om för den slags okunskap? Nej.

Jag ville inte prata om det, fastän det kanske behövdes mer än någonsin.

Jag behövde prata om att jag var rädd.

Jag var rädd för att säga fel – att köna fel. Vilket jag gjorde, så jag förbannade mig själv och lärde om, bankade in, lärde om.

Jag var rädd för att utmana min egen identitet – jag som alltid varit så trygg i min cis-värld. Vilket jag är, men har insett att hej, här är ett privilegium jag inte visste att jag hade tagit för givet.

Jag var rädd för att de vänner jag älskade skulle ha svårt att se så kortsiktigt som en fittas vara eller icke vara istället för att se den fantastiska person jag hade träffat. Vilket några inte gjorde, så jag gjorde mig av med dem. Kompisarna, alltså.

Jag var rädd för att den som jag hade känslor för inte skulle tycka om mig för att jag var cis. Vilket jag inte kunde göra något åt. Lika lite som att den jag tyckte om inte kunde göra något åt att den inte kände sig hemma i den kropp den fötts in i. Så jag var bara tvungen att våga. För att jag ville att det skulle funka. För att jag trodde att det var enkelt när man hittar någon som man tycker är attraktiv och vill veta mer om, bara gräva ner sig i och lyssna på vem den är.

Så vi började prata.

– Allt detta drama. Allt detta pynt med smink. Att du dreglar över Hope Solo och Abby Wambach, fast du inte gillar fotboll, du tycker bara att de är snygga. Att du skrattar åt fittskämt med Nour el-Refai. Att du dansar när Kakan spelar skivor. Du är så jävla lesbisk.
Den sa det med ett flin. Ett flin som avslöjade att det där med flatscenen, det var ytligt tjafs som den hade förflyttat sig från och som jag var dum nog att leva kvar i, för varför skulle man vilja vara kvar inom flatscenen som inte accepterar en om man inte är varken butch eller femme eller futch eller helt enkelt inte vill definiera sig som kvinna.

– Haha… ja.

Vad var det för ett svar? Jag minns inte. Jag minns att det inte spelade någon roll vad jag svarade.

Så jävla lesbisk.
Jag skrattade. Fast det inte var något att skratta åt. Det var lätt att skratta men för varje skratt gjorde det bara mer ont inuti. För att jag pratade med den person som jag tyckte om.

Jag ville prata om det. Men jag vågade inte.

Så jävla “lesbisk”.

Först hånet från vännerna.
Sedan hånet från den.

Det blev för mycket. Och jag blev för rädd.
Och vi – vi pratade inte mer om det.

Min mamma kunde bra svenska.

Mamma kom till Sverige när hon var ungefär lika gammal som jag är nu. Hennes utbildning var inget speciellt att tala om för på landet strax utanför Ayutthaya var det viktigare att ha sunt förnuft och kunna ta hand om sig själv och familjen än att lära sig något mer än grundläggande matte. Utöver matten kunde mamma säga ”yes”, ”no”, ”you want toast?” på ett annat språk än thailändska.

Men hon var inte korkad. Hon var, förmodar jag, en genomsnittlig invandrare som började på SFI i Jakobsberg i början av 80-talet.

Mamma beskrev sin första SFI-lektion för mig en gång: uppgivenheten, vilsenheten, oroligheten i att befinna sig i en obekant situation och att hennes framtid låg i någon annans bedömande ögon och betygssystem.

– En dag kom det en ny kvinna till klassen. Hon var finsk. Hon kunde inte svenska. Hon kunde inte ens läsa. Jag trodde att det skulle vara enklare för henne att lära sig svenska men om även hon hade svårt för att lära sig svenska så kände jag mig inte så korkad längre. Så jag kämpade igenom allt.

Till slut sa folk, med en förvånad men uppmuntrande ton och gärna lite långsammare än normal samtalstakt, till min mamma:
– Vad bra svenska du pratar!
– Jag har trots allt varit här i 15 år, svarade hon bittert.

Även om hon kunde prata ”bra svenska” hade hon svårt för att förstå viktiga brev och skrivelser. Och när inte jag heller förstod vad brevet från kommunen ville säga oss med sina formella formuleringar, då suckade vi och tänkte: jaja, det där är väl inte så viktigt, kanske, hoppas vi.

Och så det svåraste av allt, inversionen, en sällsynt egenhet, svenskans sista försvarslinje, omöjlig att forcera utan år av träning: ”Förstår du, Boris, subjektet placeras alltid efter predikatsverbet då satsen inleds med en annan satsdel än subjektet.” Hänger ni med? Ni behöver inte. Men Boris säger: ”Förra veckan jag förstod, jag trodde.”

ur Mät din snorre – Maciej Zaremba, DN
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/mat-din-snorre

Vad tänker du på?

– I vilken ordning tänker du på saker? undrade hon.
Jag funderade och räknade upp i den ordning som tankarna flög in.
– Jobbet. Kött. Kompisarna. Framtiden. Skor.
Hon log.
– Vad tänker du själv på?
– … jag tänker mycket på vad andra tänker om mig, sa hon.

Jag funderade på det där långt efter att hon lämnat mig. Jag tänker inte så mycket på vad andra tänker om mig. Men jag tänker väldigt mycket på vad jag tänker om mig själv.

Hur mår jag nu? 
Vad känner jag nu?
När ska jag vara på ett visst sätt?
Varför gjorde jag så?

Och så den tyngsta av dem alla:
Vem är jag?

Man är sin egen värsta kritiker. För alltid.